sexpacksjakten.blogg.se

Ibland går ingenting som man vill, och diabetesen kommer i mellan och sätter stop... Fy fa-an. Lackar ni också ur ibland? Blir ni också bittra och rent utsagt jävligt förbannade över er sjukdom? Man kan tycka att efter 19 år med diabetes borde man godta allt den för med sig... så fan heller.. man ser ju fortfarande hur "enkelt" dom flesta ickediabetiker har det.

I dag tog jag en timmes lugn prommis med hunden, det var skönt, sedan gick träningen åt helvete. Utan att granska matintag och insulin så kan träningen sammanfattas som följande:
Började med 10.01 i blodsocker. Sprang i bra tempo 15 minuter. Kände mig hängig och tog blodsocker. 1,6. Behöver jag säga mer? Fuck this shit, i med dextrosol, juice och banan i panik. Efter en stund tog jag ett par enheter insulin för att bromsa stigningen lite. Nu sitter jag bara och väntar på rekylen...

Så JÄVLA oförtjänt det känns att sånt här händer och förstör, när man verkligen försöker göra sitt yttersta för att man ska sköta om sin diabetes. I ilskan undrar man varför man ens försöker... men sen kommer man på varför... Nobody owes nobody nothin, you owe your self.

 

 

Nya tag i morgon. Blir en timmes promenad då också, sedan 30-40 minuter på löpbandet, förhoppningsvis.
 På fredag blir det vilodag, sedan tänkte jag gymma på lördag och springa igen på söndag.

 

 

 

Fuck all diabetes å hej, leverpastej